Jag är en sådan där som blir ganska lättpåverkad. Inte så att jag inte är en egen person med egna (eller nästan, hur kan man ha helt unika?) åsikter och intressen och så vidare. Men jag blir lätt ledsen och mår dåligt och hela den karusellen. En del mitt eget fel, annat beror på sådant som folk säger/inte säger eller gör/inte gör. Jag vet att jag inte är en fena på att göra det bra för mig själv, men jag försöker tänka på mig själv och tänka att man kanske är bra. Men oftast känner man sig bara så ensam och misslyckad. Att ingen verkligen bryr sig eller förstår. För även om man påstår att "every man is an island" så stämmer det nog bäst att man behöver andra, som en förlängning av sig själv. Och jag trodde att jag hade hittat iaf en del såna människor, som faktiskt gillar mig, men jag vet inte längre.

Men även om jag inte alltid får kärlek vill jag vara en sådan som kan sprida kärlek och glädje. Det ska gå.